År 1628 observerade den engelske vetenskapsmannen William Harvey att när en artär skars, forsade blod ut som om det drevs av tryck. Blodtrycket kunde kännas genom att röra vid pulsen.
År 1835 uppfann Julius Erison en blodtrycksmätare som överförde pulsen till en smal kolonn av kvicksilver. När pulsen slog, skulle kvicksilvret stiga och falla i enlighet med detta. För första gången kunde läkare mäta puls och blodtryck utan att skära en artär. Men på grund av dess olägenhet, grova konstruktion och felaktiga avläsningar, förbättrade andra forskare det. Blodtrycksmätaren mäter blodtrycket baserat på höjden på kvicksilverkolonnen; barometern mäter lufttrycket på samma sätt.
År 1860 utvecklade den franske forskaren Étienne Jules Maret vad som då var den bästa blodtrycksmätaren, förstärkte pulsen och registrerade dess bana på en pappersrulle. Denna bärbara blodtrycksmätare användes av Maret för att studera onormala hjärtslag.
Blodtrycksmätaren som används av läkare uppfanns 1896 av den italienska vetenskapsmannen Scipione Rivarocchi. Den har en uppblåsbar manschett för att blockera blodflödet, och läkare lyssnar på pulsen med ett stetoskop medan de läser av blodtrycket på en skala.
